All My Love Is Gone

What few might see is that on the inside i’m dead, i’ve burnt my wings while pretending to be this almighty power that holds life in it’s hand.

A pale copy of my former glory, the thoughts are always there, but the powers are dead since long ago and soon it will all end.

The last stones along the road towards the summit are all placed, it’s not far now, it’s not far at all until the end.

When my journey through time reaches it’s destination and my piece is complete and my deed is done. That which remains is to find a place of solitude…

Share/Save

Here is a first. A poem i wrote a few years back. It’s in Swedish. I hope that you might like it. It’s called Panino…

Jag stannade upp och plockade fram mitt liv
ur min ficka, ensam och ledsen, förtvivlad
över kärleken, livet och mitt samvete.
Jag grät, grät utav medkänsla, medkänsla för
de som har ont, de som lider, de som inte mår
bra, jag grät nog för mig själv. För det finns
ingen mer luft kvar, inte mer en ett andetag,
vad gjorde jag för fel ?

Mitt hjärta det gör ont, jag mår illa, jag mår bra,
jag gråter, min kroppen skakar. Det är ingen luft kvar, inte ens
ett andetag … jag kan inte mer än att le åt mitt misstag.
Mitt hjärta det bultar, för dig, det bultar för
mig, det bultar för livet. Jag skar mig i handen,
vaknade utan en droppe kvar i mitt system,
inte en droppe kvar. Ensam kvar att se….

Inte fick jag det jag önskade mig, inte livet i behåll,
inte den jag älskar, inte det jag ville ha.
Inget är kvar, för jag ser de döda, de som önskar det som de inte
fick behålla…. Jag håller andan för att inte synas,
jag har slutat att andas, jag har upphört att leva,
inte en tanke på att jag dör. Jag saknar inte luften,
jag älskar det lilla jag har kvar. Du är kvar, innerst
inne i mig, i min ryggrad.

Jaga mig genom skogen, du gömmer dig,
jag skall hitta dig, jag skall finna dig, vid liv.
Du är mitt hjärta, min själ, mitt allt. Du får inte vara
borta, du är innerst inne i mig, i min själ, du rotade
dig, varför ser du mig inte ?
Är detta riktigt, är du inne i mig ?

Hör du mig, jag roppar efter dig, jag ser mig försvinna
in i dig, som natten in i morgonen, hör du mig ?
Varför talar du inte med mig, varför talar du inte mitt språk,
varför är vi inte samma person, varför är vi inte här ?
Är vi ensamma att tycka, är vi ensamma att se samma saker som
andra, är du hos mig, i mitt hjärta ?
Vi är varandra, vi är enskilda, vi är tillsammans.

Magin i din ögon, mitt hopp om att du finns, mitt hopp
att du ser mig, ögon som få, blå, vackra, enskilda.
Ögon som man ser utan att se dem, ögon som finns där,
alltid, ensamma, ledsna och blå. Jag dog för dig,
jag dog för dina ögons skull. Sov gott, vila dig, sov hos
mig, vila på min arm, vila dig hos mig, var med mig, lämna
mig inte ensam, ensam kvar. Stanna hos mig.
Lämna mig inte.

Stanna kvar…

Share/Save

I have been here so many times before, i’m becoming a interior piece in this temple of worship. A small part on the wall, a pebble on the granite floor.

A painting or a mural connecting peoples beliefs in things never seen. Only experience can show you the things i’ve seen. The knowledge i’ve gathered.

Things start to fall apart and my crown is soon rubble and dust. Decorating this place with dreams and pieces from experiences, before it reaches decay.

Stay for a while, take it all in, soon their will be nothing left, but silent shouts and bare walls. All dreams and desires lost among the stones and black empty spaces.

Screams in the distance, a cracked smile and a crocked teeth is all that is left.
Empty hearts and torn forgotten souls remain in this desolated place.

A place i once called home.

Share/Save